Ett mångkulturellt samhälle – bra eller dåligt?

I dagens samhälle debatteras det ibland om det är bra eller dåligt med mångkultur. När jag läser olika skrivelser i denna debatt, får jag ibland intrycket av att många har ett svart/vitt syn på frågan: antingen måste mångkultur vara bra eller dåligt.

Det är självklart att det är en alltför enkelt sätt att se på frågan på. När man undersöker frågan upptäcker man snabbt både positiva och negativa sidor med mångkultur. Låt mig bara ta några få exempel här:

Först vill jag ta ett positivt exempel på mångkultur: mat. Den matkultur som finns i Sverige, är ganska tråkig. Så det är absolut positivt att Sverige har fått många nya immigranter som tar med sig den delen av sin kultur till Sverige.

Men det finns också negativa sidor vid mångkultur, som t.ex. hedersmord. Et fruktansvärd exempel på detta var en man som mördades utanför Falun i maj i år eftersom han själv hade vägrat att mörda sina två äldsta döttrar. Denna typ av mångkultur är ingenting som vi vill ha i Skandinavien.

Sedan finns det också exempel på situationer där kulturer krockar eftersom dom är olika och man missuppfattar varandra. Det blir ungefär som när en svensk chaufför och en engelsk chaufför krockar när den ena kör på höger sida och den andra på vänster sida. När alla är överens om vilken kultur det är som gäller, så går det bra. Men när två kulturer krockar, kan resultaten bli kaos och sår på grund av missförstånd.

När man besöker typiska immigrantländer är detta sällan ett problem. Ta USA och Israel som exempel. I I båda dessa länder finns det massor av immigranter som har kommit från hela världen, och därmed finns det också ett stort accept av olika kulturer i samhället.

Skandinavien är en helt annan historia. I Både Norge och Sverige har vi haft väldigt homogena samhällen. Bortsett från en del finnar som hade flyttat till Sverige, fanns det nästan inga immigranter överhuvudtaget innan 1980. Och eftersom man inte har varit van vid att umgås människor från olika kulturer, har detta gjort at norrmän och svenskar ofta är några av de mest intoleranta och ovetande människorna i kontakten med omvärlden.

Ta Sveriges statsminister Stefan Löfven som exempel: I april 2016 rapporterade svenska medier att Miljöpartiets Yasri Khan vägrade att ta kvinnor i handen eftersom det var vanligt i hans kultur att man inte tar kvinnor i handen som inte är nära familj. Statsministern gick omedelbart ut i Riksdagen och kritiserade detta beslut. ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen», sa Löfven i Riksdagen.

Detta handlade inte om en man som hade begått hedersmord eller våldtäkter. Det var inte en man som hade skadat svenska kvinnor (eller män). Var det ärligt talat en stor förlust för svenska kvinnor att dom inte fick ta Yasri Khan i handen? Jag har aldrig hälsat på honom, och jag har aldrig ångrat på att jag inte har haft en möjlighet att göra det.

Därmed visar det sig alltså att när det gäller denna enkla form för mångkultur, så var Sveriges statsminister Stefan Löfven helt enkelt en ovetande, fördomsfull, främlingsfientlig rasist. Löfvens socialistiska kultur krockade direkt med Khans muslimska kultur.