Behöver vi tradition, eller är det så att Guds ord räcker?

Den sista veckan har det gått höga svallvågor i svensk kristen press, bloggar och på Facebook angående Anders Gerdmars nya bok, ”Guds ord räcker”. Det har diskuterats flitigt både om innehållet i boken är rätt, och om boken kommer att skapa enhet eller splittring mellan kristna i Sverige.

En specielt intressant bloggpost som omhandlar traditionens plats i bibeltolkningen är Bengt Malmgrens post, En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av grenen man sitter på.

Malmgren skriver bland annat: ”Tron kan inte utvecklas fruktbart utan kontakt med dem bakåt i tiden som förmedlat den och erfarit Gudsuppenbarelsen.” Både denne tanke och själva titeln på bloggposten speglar någonting som Paulus skriver om i Romarbrevet 11. Paulus omtalar oss kristna som vilda grenar som mot naturen har blivit inympade i det äkta olivträdet. Enligt Paulus är roten till detta olivträdet ”näringsrik”, och roten ”bär dig”. I vers 21 ger Paulus en liknande varning som den Malmgren ger i bloggpostens titel, en varning om att det är möjligt att jag som en inympad gren kan brytas bort. Så långt är jag helt överens med det som Malmgren skriver.

Men där jag kanske har en annan åsikt än Malmgren, är när det gäller förståelsen av vad den roten är. Paulus skrev Romarbrevet någon gång mellan 51-58 e.Kr., och redan då omtalas dom kristna i Rom som vilda grenar som var blivit inympade på trädet, samtidigt som judiska kontemporära grenar var blivit bortbrutna. Det betyder alltså at t.ex. kyrkofäderna, som levde efter det att Paulus skrev Romarbrevet, inte kan vara den roten som Paulus talar om. Kyrkofäderna är alltså själv några av dom vilda grenar som har blivit inympade på trädet.

Roten måste ha existerat länge innan den tid då Paulus skrev Romarbrevet. Vad är så roten? Paulus ger oss ett tips i vers 21 när han omtalar dom judiska grenarna som ”naturliga grenar”. Vem var det som började att tro på Gud på det sättet som vi kristna gör? Jo, det var Abraham, som fick en uppenbarelse om monoteism i en polyteistisk värld. Det var Moses, som fick en övernaturlig uppenbarelse om hur Gud skapade universet på en tid då inga mäniskor existerade och kunde bevittna Guds gärningar, och som fick profetiska uppenbarelser som fortfarande uppfylls idag. Gud själv identifierar sig som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Roten till vår tro ligger alltså hos Abraham, Isak, Jakob, Josef och Moses. Det är en judisk rot.

Jesus själv och alla hans apostlar var anhängare av den judiska religionen och stod i en judisk tolkningstradition. Jesus var en rabbi som aldrig pratade om systematisk teologi från en grekisk synpunkt, men som undervisade om Gud och Guds rike genom enkla berättelser från naturen och mänskliga relationer.

I Paulus’ varning till dom hednakristna säger han: ”Var inte högmodig, utan bäva. För om Gud inte skonade de naturliga grenarna ska han inte heller skona dig.” (Rom 11:20-21.) Ändå var det just det här som många av kyrkofäderna gjorde i tiden efter det att Romarbrevet skrevs. Några av dom mest kända kyrkofäderna – så som Justin Martyr, St Augustine och John Chrysostom – var alla virulenta antisemiter som var extremt ”högmodiga” in sin attityd gentemot judarna. Dessa kyrkofäder gick alltså så 100% fel som man kan gå när det gäller att förhäva sig över den ”näringsrika roten”. Och tyvärr så är det så att många kristna ledare har följt i deras fotspår efter den tid.

Eftersom kristendomens ledare på detta sätt har avskurit sig själv så kontant från den judiska roten, betyder det att det har utvecklats många kristna traditioner som är totalt obibliska och som vore totalt främmande för Jesus och dom judiska apostlarna. Transsubstantiationen är ett exempel på detta.

När Jesus firade den judiska påskmåltiden tillsammans med sina apostlar, så firade dom en måltid som är full av symbolik. Dom äter ett skenben från ett lam eller en kycklingving, som en symbol på påskalammet. Dom äter bitra örter, som är en symbol på det bitra slaveriet i Egypten. Dom äter en blanding av äpplen och nötter, som symboliserar tegelstenarna som judarna tillverkade i Egypten.

Mot slutet av påskmåltiden tog Jesus någonting som kallas ”afikomen”, som är en bit osyrad bröd som bryts och göms, och som sedan tas fram och äts av alla dom närvarande. När Jesus gav lärjungarna afikomen att äta, sade han: ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Senare tog han återlösningens bägare av vin, gav lärjungarna att dricka och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”

För dom judiska lärjungarna som var närvarande vid denna påskmåltid, så var det en självklarhet att Jesus här pratade om symbolik, på samma sätt som hela måltiden är fylld med symbolik. Det att påstå att återlösningens bägare faktisk transsubstantieras till Jesu blod, vore lika främmande för dom som att påstå att blandingen av äpplen och nötter faktisk blir till en tegelsten.

I alla människor finns det en ovilja att godta att judarna faktisk är Guds utvalda folk. ”Varför skall dom vara bättre än mig? Varför skall dom ha en speciell plats i Guds planer? Varför kan inte jag vara herre på täppan istället för dom? Varför skall jag välsigna det judiska folket?” Det är detta antisemitiska högmod som har gjort att kristna har förkastat dom judiska traditionerna, och istället ersatt dom med andra nya traditioner. Det är detta som kallas för ersättningsteologi. Man förkastar dom judiska traditionerna om påskmåltiden, och ersätter dom med nya obibliska traditioner om en transsubstantiation.

Om jag som kristen vill göra på det sättet, så har jag all demokratisk rätt att göra det. Men då hamnar jag i den situationen som Paulus varnar för: Jag förhäver mig över judarna. Och då finns det en fara för att Gud kan bryta bort mig.

Paulus rekommenderar att man skall ”bäva” inför dessa frågor. Man skall bäva för att bli antisemitisk. Man skall bäva för att förhäva sig gentemot judarna. Man skall bäva för att ersätta den judiska roten med en grekisk, romersk, amerikansk, svensk eller norsk rot.

Bävar du?

Jon Andersen,
En vild, norsk gren